Idag är det torsdag, känns som söndag..

Är det något jag inte förstår så är det mig själv.. Man har världens finast människa brevid sig. Han är beredd att göra allt för en. Han är allt man någonsoin önskat sig. Ändå kastar man bort det. VARFÖR?

Jag förstår inte hur man kan älska något men samtidigt vill man inget för att man vet att efter ett tag blir det bara vänskap.. Jag förstår verkligen inte.

Vad har jag gjort för att det inte ska bli någon äkta kärlek. Eller så är det faktikst så att det inte är helt rätt. Det finns ingen äkta kärlek mellan oss utan bara en fantastisk vänskap. Fast som det ser ut just nu finns det ingen vänskap eller jo det finns det, det vet jag men bara att det känns så långt borta. Men allt tar sin tid..

att vänja sig med att bara vara vänner tog långt tid. Det vet jag själv. För så var det mellan mig och J också det tog många många år innan vi bara blev vänner. Idag är vi vänner och de känns väldigt skönt!

Jag vet att jag kommer att kunna vara vän med honom inom sinom tid eller vad det heter. Det kommer bara ta lång tid!

Ush det är alltid såhär.. Varför? Vad gör jag för fel? Det jag vill ha mest i hela världen är en pojkvän som älskar mig för den jag är sen när jag väl hittar någon som blir jag rädd och hittar en jäkla massa fel som gör att jag intalar alla fel för mig att jag själv går på dem lixom!! åå jag är störd så enkelt är det.

Och än en gång har jag gjort så att en annan fantastik människa tycker att det är jobbigt!!!

Förlåt!