Jag förstår mig inte riktigt på folk... Jag anser mig aldrig göra något annan mäniska illa. Men för tillfälligt så sårar folk mig från höger o vänster. Jag själv krymper o krymper. Allt som heter självförtroende är snart borta! Jag hatar att känna mig som jag gör. Jag känner mig stor som ett helt hus ful som en gris. Jag har aldrig tidigar kännt mig så ensam. Vet inte längre vem jag kan lita på.Vet inte vem jag ska ringa om jag är ledsen. Vad är det som håller på att hända? Var är alla goa människor som jag hade innan. Några få finns kvar men det är inte många. Ni som finns kvar ni är guld världa. Jag orkar snart inte mer. Jag vill vara den mäniskan jag var innan. Jag vill vara glad och inte känna mig stor som ett hus eller känna mig ful som en gris.


Kramar från en ganska förrvirad Linda